...I London

Lars Winnerbäck säger det bäst...

Här är alla lika övergivna
Ensamma, synd om oss
Här går man inte runt och hälsar på
man måste ringa först
man måste boka tid
man måste skynda sig
man måste skärpa sig
man måste komma in
i Stockh.... eller nej förlåt: i London
en stor stad...som alla andra

Jag går inte långsamt längre, vem hinner det?

Gaza

Det exploderar,
där en väg mött en annan.
De röjer fram nu
utan att stanna.

Det finns ett mål i våldet
trots all sin meningslöshet,
det finns en väg för ilskan
till hjärtats förtret.

Och trots att eldar härjar
på väg som liten gata,
brinner hjärtats eldar än starkare
och än mer för att hata.

Det pumpar stadigt,
trots att solen bleknar
och det ägnar sig
åt hängiven övertygelse
och farliga lekar.

Man letar förgäves efter kärleken,
tills att man kan gråta,
men finner bara hatet större
och ovilligheten att förlåta.

Lögn

Hon ljuger aldrig,
inte när hon ler,
inte när hon gråter,
ej heller när hon älskar,
eller förlåter.

Hon ljuger inte,
för det svärtar ner hennes själ.
Ibland blir hon brutal i sin ärlighet,
men hon menar bara väl.

Evigt söker hon svar,
även för de frågor
som inte går att besvara.
Allting vill hon veta
och kunna förklara.

Oftast är det varken berikande
eller särskilt uppfyllande alls;
hon söker bara
att försvara sig någonstans.

Andra advent

Glad andra advent! Det här är så nära adventsljustake jag kommer i år. Detta är en dag man önskar man kunde komma hem på visit, dricka en kopp glögg och prata en stund med familjen. Men idag blir det plugg för allt vad jag äger och har. Jul-kramar från mig trots allt.

Solrosen

Hon är hukad för regnet,
skyld för mörkret.

Hon är utan idéer,
men hennes essens är konkret.

Hon söker solen,
dock utan att veta.

Solrosen hittar ljuset,
alltjämt utan att leta.

Hon sträcker sig mot strålarna,
när sig på dess värme.

Växer ambitiöst,
för att komma närmre.

I sin natur vill hon blomma,
envis, tålig och stark.

En evig strävan uppåt,
utan att lämna mark.

Vem är hon?

Vem är hon?
Hon som i grunden
säger emot sin egen existens.
Hon som har självförgörande
som essens.

Vem är hon?
Denna mjuka
men innerligt brutala,
som kan väcka mörker
ur sin långa dvala.
Den som i ental finns
och tillfälligt stagnerar.
Vem är hon?
Hon som växer i sällskap
och sökande genererar.

Vad vill hon?
En hemligt uttalad önskan ändå.
Varför räds hon för sällskap?
När det enda hon vill är: bli två.

Har hon ett namn?
Denna som stör
likt bubblor under tapeten.
Vad heter hon?
Om inte ensamheten?